Pappa ringde. Jag har vart dålig på att höra av mig. Till omvärlden i allmänhet. Är nedgrävd i plugg. My bad.
Men efter jättetentan på måndag kommer jag långsamt bli människa igen.
Jag har börjat få lust att skriva. På ett sätt som... tja... som får mig att tro att jag nog fan kommer att göra det den här gången. Inte bara snacka om det.
Jag vet att jag ger uttrycket "mycket snack men lite verkstad" ett ansikte.
Än så länge.
De (alldeles för många) stunder ikväll som jag inte ägnat åt den hopplösa home essayen
(jag har en sån där josefinejönsson-lärare igen, en sån där totalt oinspirerande som bara vill att man ska säga/skriva det hon redan har i sitt eget huvud)
har jag vigt åt att återupptäcka Kate Bush.
I love Kate Bush. Eviga idol. Vackra vackra bästaste.
David brukar driva med Kate, men jag vet att han uppskattar henne som fan egentligen.
Precis som han brukar retas med mig, fast han egentligen tycker jag är ganska cool.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar