å andra sidan.

13.21

När jag cyklade in på uppfarten till vårt hus så stötte jag på Oskar som var på väg till sin föreläsning, PINIGT för jag satt och jättesjöng på Cry To Me med Solomon Burke (visst är det Solomon Burke?), och Oskar vet att jag sjunger när jag cyklar, det har jag berättat för honom en massa gånger, men han tror aldrig riktigt sina öron.

Men när ska man sjunga annars liksom? Står jag still på en plats så kommer ju folk kunna koppla vem det är som sjunger. Men susar jag förbi på en cykel kan jag hoppas att de inte hinner reflektera över det hela.

När jag bodde hemma hos mamma och pappa var det bättre, för ibland när alla var på jobbet eller i skolan så kunde det bli så att jag var alldeles ensam i det där stora stora huset och jag kunde vråla hur mycket jag ville, och kände jag mig extra blyg gick det till och med att ställa sig i den skyddsrumsinspirerade källaren och tralla.

Fast där spökade det.
Nä förresten, felaktig användning av preteritum.
Där SPÖKAR det.


In an unrelated note, tack till J som är nykär och sprudlande glad och har fått mig på stört bra humör bara därför.

ni kan faktiskt inte mena allvar.

02.01

Jag tänkte säga att jag inte finner ord. Men ord kommer till mig.

Jag satt igenom hela valvakan med mamma och pappa, stirrade mig blind på den där tv-skärmen, hörde i princip inte vad någon sa, var bara helt fixerad av procenten i botten av bilden, mest av allt siffrorna näst längst till höger.

Och det var faktiskt som att tiden inte riktigt gick som vanligt. Jag minns att jag satte mig i den där fåtöljen nån gång vid halv nio. Jag hade blocket, pennan och Slaughterhouse Five i knät, tänkte att jag kan göra två saker samtidigt, och aldrig att jag orkar kolla på en hel valvaka.

Jag tog en titt på skärmen. Och nånstans där startar liksom ett hålrum i tiden. Jag kan ha suttit där i två minuter. Jag kan ha suttit där i två år. Det var som att sitta i ett svart hål.

När den odefinierbara stunden hade gått, och det plötsligt var natt, ringde Oskar och sa hej och undrade när jag skulle komma hem och jag sa att jag har inte ens börjat skriva på min uppsats som ska vara inne imorgon, så jag kommer nog inte hem, jag sover nog inte inatt. Jag bet och bet och bet i underläppen, spände halsen, vägrade släppa upp den där stora svidande klumpen, kände att om jag gör det tar den över, den äter upp mig, den tränger undan mig, den gräver ner mig.
"Det ser inte ljust ut", säger Oskar.
"Nä", säger jag och småskrattar klumpen längre ner i halsen, men den är envis. "Det är ungefär så illa som det bara kunde bli."
"Mm."

Och jag får en plötsligt lust att säga åt honom att jag älskar honom, jag älskar honom över allt annat och vad som än händer kommer jag alltid att älska honom.
Ungefär som om jorden höll på att gå under. Ungefär som om allt var slut nu.

Och jag borde verkligen sätta igång med den där uppsatsen. Men nånting i mig säger "varför då?" "Varför nånting?"

Klumpen igen. Jag snor en till av pappas sockerfria halstabletter, den femte för idag, färgar klumpen gul, smaksätter den med citron och menthol och aspartan.

Jag kan inte sätta ord på hur jag känner, hur jag mår. Kan inte hitta en låt om det. Inte ett enda lämpligt citat. Det är som att såhär har ingen någonsin känt förut. Fast det är ju bara löjligt.

Jag visste ju mycket väl att det var det här som skulle hända. Men jag visste inte att det var såhär jag skulle reagera, att det skulle gripa tag i mig på det här viset, skaka om min världsbild så i grunden.

Och man ska uppskatta att folk tycker olika, för skulle inte världen vara hemskt tråkig om alla tyckte som jag?
Men ikväll uppskattar jag det inte ett jävla dugg. Ikväll är jag så fruktansvärt besviken, men faktiskt först och främst alldeles hänförd, av hur människor tänker. Vilka de tänker på. Vad de prioriterar. Vad de tycker är viktigt och bra och eftersträvansvärt.
Och vad som är mindre viktigt.

Jag har nog inte riktigt på fullaste allvar förstått att det är så. Att mitt tankesätt idag är mer ovanligt än det andra, det obegripliga.
Att mitt tankesätt är mer ovanligt än till och med Sverigedemokraternas tankesätt.

Det jag känner är nog... häpnad. Fullkomlig jävla häpnad.







Jag hade ingen jävla aning.

mocca.

00.06

Jag har rosé-/popcornkväll med Oskar och J. Och det rockar. Min mage är idel popcorn och snusfyllan är bästa fyllan. I LOVE IT.

"va fan gör din flickvän här?"

21.53

Jag undrar varför det är så.

Det kanske är så åt båda hållen. Inte bara så att jag är ett bihang i sällskap där min pojkvän är den bekanta. Kanske är det så också när ett gäng fnittriga tjejkompisar of mine har samlats runt köksbordet. Kanske är Oskar en alien då.

Varför är någons respektive endast någons respektive?

Visst finns det undantag. Men om man funderar, är det inte så att om nån har med sig pojk-/flickvän till en fest/middag/övrig tillställning så blir personen i fråga verkligen först och främst behandlad som en respektive, snarare än som en allmän ny person att lära känna.

Är det nån form av underlig respekt?

Är det nån form av blyghet?
Är det nån slags känsla av "dig känner jag nog redan"?

Är det nån slags känsla av "dig behöver jag inte lära känna"?

Jag kan bli provocerad. Men sen kan jag fundera. Hur agerade jag själv sist jag träffade någons nya pojkvän? Och, sad to say, jag måste erkänna att jag var smått reserverad. Nästan undvikande. Tills han tog nåt slags första steg till kommunikation.

Varför i hela friden gjorde jag så??

Varför gör vi så?

Det känns stenålder. Primitiv mekanism.

Okej, vi gör en deal. Ni ger fan i det där i framtiden, så ger jag också fan i det där i framtiden. En person är en person. I alla fall tills man lärt känna varandra.

one, two, three, four, five, six, seven, eight and nine...

12.17

Oskar kommer hem imorgon.

So that's good.

Det innebär att jag måste ta tag i mitt liv litegrann och göra lägenheten beboelig igen. Fast så mycket stökade jag faktiskt inte ner den här gången. Eller jo, det gjorde jag, men jag vart tvungen att städa upp eftersom vänner K och S+boyfriend kom och hälsade på.

Fast jag måste erkänna att ett ganska stort parti böcker sparkades in under sängen i lätt panik.

Jag har fortfarande inte hämtat mig från den kvällen btw. Förfest här och sen bryggan, och det var bara hemsk trevligt och jag hade jättekul. Sjukt bra kväll.

Men igår hann klockan bli åtminstone tre innan jag var någotsånär människa igen. Helt utraderad dag. Jag åt en påse chips och spaghetti med ketchup.

En gång i tiden åkte man på festivaler å så. Höll igång fyra dagar i rad. Utan problem. Levde på burkmajs och falu rågrut.

Den tiden är förbi.

Oh sweet sixteen, you're lost and gone forever.

Fast ska jag vara ärlig saknar jag det inte alls. Inte ett jävla dugg faktiskt. Jag är fullkomligt pleased med hur det är nuförtiden.

Fastän alla mina kursare är yngre än jag.

Jag har på känn att än är jag inte gammal.

aldrig riktigt slut.

22.43

Vet ni vad jag gör?

Jag sitter och smyglyssnar på Winnerbäck.

Ja jag vet det är fullkomligt fruktansvärt, jag HATAR ju Winnerbäck, och av alla människor jag trivs med att sitta och driva med och hacka på så är han min absoluta favorit.

Och här sitter jag och lyssnar på Kom Änglar.

Fast det är lite intressant.

Jag tror det råkade bli så för att jag drömde om gamla historier inatt. Om gymnasieromanser på dagisnivå som bara gick fel och blev konstigt. Och Lasse var liksom med på ett hörn överallt.

Jag minns hur jag satt framför datorn med WMP och alla låtar jag laddat ner från Kazaa, och klockan blev ett blev två blev tre blev fyra... Och mamma och pappa hade gått och lagt sig, och jag var alldeles själv med dataskärmen och dramatiska egocentriska musiken och han satte ord på allt jag kände.

I gymnasiet finns det ingen som förstår dig. Utom möjligtvis Lasse Winnerbäck.

Gud vad man grävde ner sig i saker och ting i just de tonårsåren, liksom levde i en fantasivärld uppbyggd av låttexter, ackordföljder och filmrepliker.

Eller var det bara jag?

Kompis A, som alltid varit hjärtlöst ärlig (om nästan allt) sa till mig en gång att jag ville leva som i en film, och jag blev skitsur.

Men han hade ju fullkomligt rätt.

Nu kan jag lyssna på Winnerbäck utan att liksom vältra mig i sorger, utan att (bestämma mig för att) känna igen mig i vartenda ord, och jag hör ju. Det är ganska dåligt faktiskt. Men det hade ju betydelse en gång i tiden. Och jag kan le åt det.

Ja gud, vad ska man annars göra?

Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp.

Big spender

22.02

Lustig grej när jag gick nedför Rackarbergsgatan på väg hemåt. Jag skulle vissla lite sådär på måfå som man gör ibland när man är ensam och har tråkigt, och när jag hade visslat ett par sekunder så märkte jag vilken melodi det var.

Internationalen.

(Hur röd får man bli)

Idag har jag shoppat bara till mig själv, alldeles själv.

Det var jättestressigt. Lynchstämning nere på stan, när alla affärer har minst halva priset på typ allt. Jag har knuffats och buffats och slitit i kläder, Ullared-style. Men två stora kassar proppfulla med nästan oförskämt snygga, äckligt billiga kläder var värda varenda svettdroppe.

New and improved Lena har bara kläder i lätta, naturliga färger, med mycket tyg och många lager. Hennes nya favoritfärger är rosa och blått. Hon undviker svart, men har börjat inse på nytt att det här med jeans faktiskt är en rätt bra grej. Så länge midjan är hög, så inte buttcracken tittar fram varje gång man sätter sig ner. Hon har smycken också förresten, för att liksom komplettera outfiten, och de här smyckena kommer inte ligga i hennes kinesiska skåp och bara mögla, utan hon kommer minsann använda dem nu när hon har köpt de för dyra tjugolappar.

New and improved Lena vill gärna får det att se ut som att hon egentligen faktiskt har råd att köpa kläder, och inte bara shoppar som besatt när en tunika kostar 50 spänn.

Fake it 'til you make it, tänker hon.

tillbaka till verkligheten.

21.30

Jag har haft en fantastisk semester, med sol, bad, fiskfångst och tama renar. Till och med en kortare båtvistelse som avslutning. Fullständigt perfekt.

Ändå infinner sig den där värmande känslan av "äntligen hemma" när jag kliver innanför dörren.

Nu längtar jag faktiskt ganska mycket efter vardagen. Jag tycker om min vardag. Vilken lyx.

Som vanligt har jag massvis med projekt inför terminens början. Jag planerar att genomföra minst hälften. Jo faktiskt.

Lenas uppstyrningsprojekt HT-10:

• Stavgå minst en halvtimme om dagen med stavarna jag fått av svärmor (jag säger ju att jag är en tant).
• Räkna kalorier (jag är 5-7 kilo ifrån att känna igen mig själv).
• Samla kvitton och få nån slags koll på hur mycket pengar vi bränner, och vad vi bränner dem på.
• Köpa nya, fräscha kläder (vilket jag kommer ha råd med när jag skaffat mig koll på pengarna).
• Skriva upp saker som ska göras i nån form av kalender, helst en filofax, för jag behöver en plånbok också.
• Gå till tandläkaren.
• Gå till doktorn och reda ut varför jag är halvdöv på högerörat.
• Bli aktiv på facebook.
• Bli aktiv på den här bloggen (så jag får igång det här skrivandet som jag nog faktiskt vill hålla på med.
• Lära mig att höra av mig till vänner, och umgås med dem oftare (det är verkligen galet opraktiskt att vara så mycket av en eremit som jag är).

Jag ska alltså bli friskare, smalare, mer ekonomisk, mer uppstyrd och mer social.

New and improved.

Fortsättning följer.

00.50

Dead leaves and the dirty ground when I know you're not around.

Efter tre omgångar peggle på zylom.com, en omgång betapet med mamma, en noggrann stalkertittning på facebookbilder tillhörande folk som jag faktiskt i princip inte känner alls, tre genomläsningar av aftonbladet och en ny spellista på spotify kan jag inte fly längre. Det kryper inpå mig. Faktumet att Oskar inte är här.

I didn't feel so bad til' the sun went down

then I come home

no one to wrap my arms around.

Det är ju faktiskt egentligen väldigt konstigt, det här att jag, som har så svårt att umgås med folk i allmänhet en längre tid (i alla fall i nyktert tillstånd), kan vara så extremt missnöjd med en annan människas frånvaro.

This sucks ganska hårt liksom. Jag är inte nöjd. Och jag är alldeles för bortskämd för att kunna hantera missnöje på ett konstruktivt sätt.

julafton.

11.09

Nu har det hänt.

Det som jag aldrig trodde jag skulle gå med på.

Det står ett 720-liters i vårt vardagsrum.

(Vi bor i en pytteetta, men jag tänker ändå bestämt hävda att vi har kök, vardagsrum och sovrum. Det handlar väl om självbevarelse.)

I alla fall, det är faktiskt rätt coolt. Rätt helt sjukt coolt om jag ska vara ärlig.

Dagens musik.

18.46

Ha. Haha. Lite roligt.

Jag orienterade mig runt litegranna på Spotify (gillar people-funktionen, jag spionerar på andras spellistor så det står härliga till), och då hittade jag "Jag är en astronaut" med Anne Mette Torp, som Äppelkarters gjort en underhållande cover på.

Jag kollade upp Anne Mette lite närmare.

Och hittade låten "Ballen Min"

Ursäkta den ultimata pubertetshumorn, men jag chockskrattade så det kom spott på dataskärmen.

Sen lyssnade jag på texten och skrockade vidare som en nöjd gammal fiskargubbe som kommit på ett bra knock-knock-skämt.

Jag skulle hemskt gärna redovisa texten här (som handlar om att hon har med sig den överallt, att den är hennes bästa vän på skolgården och gör allt som hon vill och så vidare), jag har till och med googlat den. Men "Ballen Min" gav faktiskt lite alla möjliga resultat, så jag bestämde mig för att avsluta det projektet ganska omgående.

Ni får lyssna själva.

Sen måste jag bara snabbt säga åt alla att lyssna på Paul Ankas album "Rock Swings", för det är fantastiskt roligt. Smells Like Teen Spirit har aldrig varit så bra.

when I say I'm in love, you best believe I'm in love, LUV.

21.02

När jag vaknade idag stod Oskar vid sängen med en bricka lastad med kaffe, juice, macka, äpple, onaka med müsli, kokt ägg och tre stora röda rosor.

Bara för att.

Gonna walk right up to him

Give him a great big kiss.

21.20

Förresten, you know what? Mitt sommarprojekt är att läsa hela Sagan om Isfolket.

Jag fick bok ett idag (som var den enda som saknades i serien jag fått låna av kära syster A), och det är redan tydligt att det är världens bästa bok.

Världens mest effektiva i alla fall. Jag har bara hunnit läsa ett och ett halvt kapitel, och huvudpersonen har redan hunnit:

• berätta allt relevant om sin bakgrund och sin immunitet mot pesten,
• hitta och rädda två övergivna barn,
• leta upp en djurisk man i skogen,
• rädda en blondlockig stilig snubbe undan avrättning och tortyr (på order av djuriska mannen),
• bli rätt ordentligt tänd på båda.

Kan inte bli annat än bra.

varför jag är en tant.

22.45

Jag har övergett det här med vuxenpoäng. Numera samlar jag tantpoäng.

Recent tecken på att ålderdomshemmet närmar sig:

• Min current obsession är Monica Zetterlund (som jag visserligen alltid gillat, men just nu är "Gröna Små Äpplen" min favvolåt, vilket är högst oroande).
• Jag tycker hela den där Ship to Gaza-grejen verkar hemskt bråkig.
• Jag uttrycker uppskattning och förtjusning med ett utdraget "ooo" i falsett.
• Jag tycker om att lägga dukar på bord och göra matchande blomsterarrangemang.
• Jag stör mig nåt så fruktansvärt på att ekonomikumparken hela tiden är full med skräp (är på vippen att gå ut och börja plocka själv).
• Det skojigaste jag kan tänka mig just nu är att göra olika sorters efterrätter, och jag längtar verkligen efter nästa släktmiddag, så jag kan förse familjen med pannacotta med säsongens bär.
• Lägga pussel kicks ass!
• Jag blir galen på (enligt min definition) ouppfostrade barn, och hör en röst inom mig säga att de borde "veta hut".
• Jag förbrukar en halv sudokutidning om dagen.
• Jag blir bakis av en sexa whisky.

Det ser mörkt ut.

Men då finns ju alltid Miriam Makeba.

(var det där ytterligare tantpoäng btw?)

ang. evsc.

23.32

Var det bara jag som fattade hur ursinnigt jävla bra Georgien var?

80-talsballader ftw.

a coral room.

14.07

Sista salstentan för terminen.

Något som har varit som en spänd gitarrsträng i min rygg och mina axlar har plötsligt förvandlats till överkokt spaghetti. Don't you just love that feeling?

Red Bull-bakfyllan börjar sätta in, och snart kommer jag totaldäcka i divanen framför Depeche Mode 101 med en skål pestopasta i knät, och sen är det fan ett under om jag någonsin kommer upp igen. Det får vara hur vackert väder det vill ute.

(Fast det är inte så bra som det ser ut, för det blåser så mycket att jag höll på att välta rakt in i Jacob på vägen hem.)

Igår, när jag stod och botaniserade bland fantasyböckerna på Celsiusbokhandeln när jag egentligen inte alls skulle göra det utan jag skulle leta efter Great Expectations fast det hade ändå inte spelat nån roll för den är lik förbannat slut i hela stan, så tjuvlyssnade jag på folk runtomkring mig sådär som jag alltid gör på ett mycket oartigt sätt fast faktiskt nästan helt omedvetet, och då hörde jag att expediten gick omkring och visslade "Hallelujah". Han kunde nog bara refrängen (vilket i och för sig inte är så svårt eftersom den liksom består av "hallelujah hallelujah hallelujah halleluja") för det var bara den han visslade, om och om igen.

Och jag stod där vid fantasyhyllan och log, för jag tyckte det var lite sött.

Nej jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det.

Nu ska jag mata datten!

Han ser ut såhär, fast sjukt mycket mindre för han är en bäbis, och han heter Sid (Vicious).

gata upp och gata ner.

15.43

Valborg.

Vår trädgård, ekonomikumparken, är så full med folk att man inte ser gräset.

Lovely.

Jag är väldigt nöjd med att jag, Oskar och Micke är så lika och vill gå undan ibland och ta det lugnt och kolla på Morgan Pålsson, för annars skulle jag dö ihjäl.

Okej, ska vi göra en deal? Jag lovar att inte sudda en enda gång mer i det här inlägget, hur fel jag än skriver.

Fr¨n mitt fönster ser jag en, två tre, fyra fem, sex män som står och kussar. Är det inte konstigt att män förväntas kunna kissa tillsammans, brevid varandra? Igår vr det så också, när jag Och Oskar vr på Timo. Typ alla kullar kissade i pissoaren istället för på toaletterna, och dötten var öppen så alla tittade in och där stod de brevid varandra med kukarna i händerna och var manliga.

Oskar tykte det vr jobbigt och köade till en toalet.

Och jag skuylle ockå tycka att det var jobbigt. Kuk eller itne, jag låser görna om mig när jag kissr.

När pappa 'r borta och mamma sover, då är jag...

nä det är jag inte.

kolla:

Männsikor! Staden lever1 Uppsala lever!

Jag har avrt med om så många valborg. Så många konstiga. Konstiga kongstiga valgborg med konstiga kongstiga människor.

Vodka explorer och fannta fläder.

Av npn anledning känns det annorleunda. På nåt sätt känns det som att i år äe det första gången som jag får vara med på dfesten på riktigt. Genenskapen.

Skjhut alla fulla studenter!!

Nej jag vet inte. Vi har skjutkt rfoligt. Jag har i alla fall sjukt roligt.

För uppsala lever1

wake up.

00.43

Ibland känns det som att något håller på att slitas sönder i mig.

Oskar kommer hem och Oskar förstår. Varenda liten del.

Och Bowie finns ju alltid.

Men vakna.

hur plugget går? don't ask.

23.28

Dagens synth/dansband/ska-låt:

röv.

00.21

Jag är en dålig människa.

Idag har jag verkligen haft chans att plugga. Jag menar, verkligen. Lördag. Ensam hemma (Oskar på schtekig sexrätters-herrmiddag). All tid i världen.

Och jag har visserligen pluggat. Kanske tio procent av tiden.

Resten har gått åt till southparkstudios.se, watch-series.com, youtube, kebabrulleköp, sömn i soffan och gloende på akvariet (där viss dramatik emellertid utspelar sig, fengäddan Ozzy begår upprepade mordförsök på fengäddan Iggy, men Iggy äter alla pellets så snart kommer han vara dubbelt så stor och då är Ozzy fett illa ute).

Jag är en dålig människa. En dålig, svag, fördärvad människa.

Har nog varit tjurig också. Stackars min Oskar. Ibland önskar jag att han också fick PMS då och då, så jag fick smaka på min egen medicin.

Usch jag är ett sånt svin idag känner jag.

Nu kom Oskar hem.

Jag ska vara en sån liten ängel mot honom nu!

12.50

Nu har det hänt.

Nu har Lena Berlin rakat benen.

Därmed är våren inledd.

roll in the ball.

21.42

Pappa ringde. Jag har vart dålig på att höra av mig. Till omvärlden i allmänhet. Är nedgrävd i plugg. My bad.

Men efter jättetentan på måndag kommer jag långsamt bli människa igen.

Jag har börjat få lust att skriva. På ett sätt som... tja... som får mig att tro att jag nog fan kommer att göra det den här gången. Inte bara snacka om det.

Jag vet att jag ger uttrycket "mycket snack men lite verkstad" ett ansikte.

Än så länge.

De (alldeles för många) stunder ikväll som jag inte ägnat åt den hopplösa home essayen

(jag har en sån där josefinejönsson-lärare igen, en sån där totalt oinspirerande som bara vill att man ska säga/skriva det hon redan har i sitt eget huvud)

har jag vigt åt att återupptäcka Kate Bush.

I love Kate Bush. Eviga idol. Vackra vackra bästaste.

David brukar driva med Kate, men jag vet att han uppskattar henne som fan egentligen.

Precis som han brukar retas med mig, fast han egentligen tycker jag är ganska cool.

sorg och förskräckelse.

22.23

Vi har ett akvariemysterium on our hands.

Gargamel, vårt älskade Black Ghost, är spårlöst försvunnen.

Trots att inga likdelar har hittats anser vi chansen att återfinna honom vid liv vara liten. Det finns starka misstankar om brott.

Vi har för närvarande tre huvudmisstänkta för dråp, grovt vållande till annans död alternativt kallblodigt mord.

1. Jaguarmalen Satchmo.

Satchmo har på senare tid ätit dåligt, han tycker inte om de pellets vi erbjuder, så han lär därför vara mycket hungrig. Här har vi ett klart motiv. Dessutom har han en mycket stor mun, genom vilken en fisk av Gargamels storlek lätt hade kunnat sugas in.

Däremot är Satchmo långsam och slö, medan Gargamel är snabb och pigg. Och även om jaguarmalar är kända för att kunna sluka fiskar nästan av sin egen storlek, så var Gargamel faktiskt snäppet större.

2. Alligator Garen Balthazar/Pappa Haj

Balthazar finns i brottsregistret sen innan, och är för närvarande misstänkt både för mordet på den blågröna botian Pingu och mordförsöket på Ozzy, den senegalesiska fengäddan. Balthazar, även kallad Pappa Haj, är till humöret aggressiv och lynnig, och han har vid upprepade tillfällen visat ett oroande intresse för levande föda.

Till Balthazars fördel må nämnas att hans förmåga att svälja är mycket begränsad, såtillvida att han har svårigheter vid förtäring både av pellets och noggrant styckade räkor. Hans vana och obryddhet av Gargamels närvaro bidrar med ytterligare tvivel om Pappa Hajs skuld.

3. Den Senegalesiska Fengäddan Ozzy

Känd som den mest glupska fisken i akvariet, kombinerat med hans nyliga ankomst, gör Ozzy skäligen misstänkt. Trots hans beskedliga uppsyn råder inga tvivel om att han innerst inne är ond, vilket det svagt vita death-metal-korset på hans huvud bekräftar. Ozzy har även visat viss irritation mot Gargamel, som vid minst tre tillfällen glatt petat honom i ögat med svansen.

Det måste dock tas i beaktning att Ozzyz mun är mycket liten, och även om Gargamel med råge skulle få plats i hans långa kropp, är det med detta i åtanke mycket osannolikt att han ens skulle kunna ha svalts.

Den återstående befolkningen på Rackarbergsgatan 11 är i chock, och lägenhetssorg på minst en vecka har utlysts. Utredningen fortsätter, men utan vittnesuppgifter famlar vi i blindo. Idag är en svart dag för Mellansveriges fisksamhälle.

interlude.

23.34

Okej, innan jag går och svimmar av igen i sängen,

de här två skönheterna är våra framtida fiskar:

Jaguarmal

Giraffnosmal

Namnförslag mottages!

Tema: barnprogramshjältar, gärna från 70-80-talen.

put on your amazing leotard and learn all you should know.

23.21

Jag håller på och förbereder mig inför The Arks kommande platta genom att stimulera igång min gamla, numera underliggande, obsession igen, genom diverse spotify- och youtube-utflykter.

Det är inte svårt. Det går ganska snabbt.

Och jag tillåter mig att bli smått sentimental.

För vem hade jag varit utan The Ark?

Mamma, vad heter den där boken? Den där som är skriven av nån kvinnlig författare (skulle inte förvåna mig om det är Bodil Malmsten, för konceptet känns sådär abstrakt och eftertänksamt som hennes teman ofta är). Den där som handlar om liksom olika vägskäl i livet, hon beskriver vilka personer hon skulle varit om hon gjort andra val vid särskilda milstolpar hon stött på.

Jag hajar verkligen grejen. Jag har ett gäng såna stolpar själv, som jag kan se nu med facit i hand, som liksom hjälper till att identifiera mig som person. När jag bestämde mig för att det är Oskar jag ska leva med (nummer ett såklart), när jag valde att börja Gottsundaskolan istället för Eriksbergsskolan, när jag flyttade till Hoby...

...och när jag gav mig in i Ark-hysterin.

Och den var galen. Fullkomligt galen. Stundvis osund. Men det hela utvecklades faktiskt till en slags grundsten till den människa jag är nu.

Och jag är faktiskt ganska nöjd med den människa jag är nu.

Ola. Jag hade så roligt. Jag hade så fantastiskt roligt och jag lärde mig så mycket,

och allt var på din bekostnad.

För mig är det fortfarande svårt att förstå att du faktiskt är av kött och blod, och inte en Platonsk idébild för mig, som grottmänniska, att betrakta och dra nytta av. Som det i och för sig är med de flesta offentliga personer. Men lite extra i ditt fall, eller hur? En ung man med ganska grava Jesuskomplex som plötsligt fick möjlighet att bli något av en sektledare.

För det var ju det som hände. Vi som följde er var inte bara en grupp förälskade småtjejer (vilket vi också var, herregud, jag var ju femton och pytteliten), vi var en rörelse. Med regler, budord, värderingar, traditioner. Och inte en enda en av oss förstod att du var en människa.

Förstod du det själv?

Vi var förvirrade småglin som fick något att gå efter, något att hålla i oss i, och vi byggde våra grunder, vi mådde bättre, vi blev de vi ville bli.

Och jag kan ha fel, men jag tror att du gick sönder under tiden.

Det är ju ganska ironiskt egentligen. Vissa paralleller kan dras. Ville du dö för våra synder?

Jag skulle i alla fall, i min sentimentalitets klimax, vilja framföra ett litet tack.

Och något slags ursäkt.

Men man är väl inte mer än människa.

(Gud jag skulle ju gå och lägga mig.)

discontent.

00.35

Oskar har åkt till Boden.

see more Lolcats and funny pictures

smug alert.

01.14

Jag är bäst i världen idag.

Dagen efter att jag fick veta att pappa, älskade pappa, låg på sjukhus på grund av en stroke, gick jag och skrev en tenta.

Jag vill här tillägga att ödet inte nöjde sig med att lägga pappa, älskade pappa, på sjukhus.

Jag hade dessutom 38 graders feber, mensvärk och det värsta halsontet jag nånsin i mitt liv varit med om (mucoangin kan suga min röv).

Och jag nailade den. Tentan alltså.

Därför är jag bäst i världen idag.
Därför är världen lagom suddig.

Ghuben.

Jag älskar stentrappan upp till Ghuben.

Den gradvis stegrande doften av öl, svett och frityrolja (frityrolja? den dassiga hamburgertallriken maybe?)

öl, ljuvliga öl i lustiga glas (ett av vilka Fredrik raskt stoppade ner i jackfickan, så som studenter stundvis gör, det är därför vi får lämna kårlägget i pant när vi köper en Kwak).

Suddigheten, suddigheten som kommer över mig nu när jag inte är tonåring längre, och bara klarar att vara någorlunda seriös efter tre öl

kan urskilja färger

ett och annat gruskorn

kan le åt paret som uppenbart just lärt känna varann på Stocken

Han i kappa och skrattretande uppenbar backslick, hon i kortkort svart kjol, blont hår och en gina tricot-påse i handen

pussandes vid Universitetet.

Vansinnesfärd genom Ekonomikumparken med Oskar.

Och det värsta som kan hända är att jag blir blöt.

Idag är jag en sån där fruktansvärd människa som kan se det positiva i allt (hej dödsstraff, nackskott vanligtvis).

och nu ska jag sätta mig med grammatiken.

my valentine.

22.20

Jag och Oskar har haft en sån där alldeles perfekt skämma-bort-varandra-for-no-reason-kväll, precis som vi brukade göra i Växjö.

Planlöst vandrande på stan, Indisk middag på Williams med god öl (en Slottskällan ekologisk Pale Ale och en Corona för mig, en Staropramen och en Cobra för Oskar), promenad till Hemmakväll - 5 filmer för 95 spänn - och klaga klaga klaga hela vägen hem på alla puckon inne på/på väg till Stocken.

Halka halka över blöta isen kring Övre Slotts och Ekonomikumparken på vägen hem, i två-öls-fnisset (i alla fall för min del) och hand i hand.

My beloved Oskar, bästaste vän.

...och vattnet porlar i stuprören.

13.31

Idag har jag unnat mig själv att kosta pengar.

Jag inledde det hela med en exceptionellt god fetaostsallad, alldeles spontant sådär, ett trevligt förslag jag tackade ja till utan att tveka. Sen, på vägen hem, fick jag syn på den välbekanta skylten som liksom strålar in välbehag ända ner i tårna på mig: "Indiska".
Och jag sa till mig själv, när, du hyvens människa, köpte du senast någonting som var till dig själv, och dig själv allenast?

Resultatet: en komplett liten outfit bestående av en randig topp, en svart minikjol (en flickas garderob är ingen garderob om den inte innehåller en svart minikjol), och ett par gammelrosa knästrumpor med sidenband högst upp.
Absolute blizz har ett pris.
Närmare bestämt 347 kronor.


Sen, efter en snabb titt i Celsiusbokhandeln och ett beslut att börja läsa fantasy på engelska, gärna Terry Brooks, gick jag hem sådär riiiktigt långsamt som bara jag kan göra. Sådär så man nästan hör folk bakom en svära i sina egna huvuden. Oooh how I love it.

Jag halkade fram genom Vasaparken med en kall flaska cola, och sol var det, och jag kom fram till att det här är en sån där dag då man nästan kan kräkas på hur uppåt jag är.

Allt tack vare solen, våren, minikjolen och en ovanligt krämig fetaost.

boom boom.

22.32

Vårt akvarium är befolkat!

Eller... befiskat?

Balthazar är en sån här:

Gargamel är en sån här:












Och Björne är en sån här:















Fast de ser inte alls lika coola ut än, för de är ganska små. Särskilt Balthazar, som är en fruktad rovfisk kallad alligator gar, är fett ocool. Han är mest bara rädd för sin egen spegelbild och äter bara bite size-räkbitar.
Gargamel är lätt coolast, för han fladdrar (asså kolla in black ghost på youtube, de simmar faktiskt inte, de fladdrar) runt i hela akvariumet och är fullständigt orädd. Det första han gjorde var att bita Balthazar i stjärten.
Hans nuvarande projekt är att mucka med leopardmalen Björne, som är måttligt road. Gargamel vill liksom in under Björne. Han ser nog ganska dåligt, och uppfattar Björne som en praktisk varm sten att använda som gömställe. Björne blir skitarg.


Både jag och Oskar är ganska säkra på att Gargamel är uppäten imorgon.


För övrigt är det vår i luften, and it makes me feel like lindy hoppin'!

jai ho.

23.46

Idag har jag och Oskar legat i sängen och diskuterat vår favoritfilmgenre: katastroffilm.

Jag kom fram till att min favvokatastroffilm är (såklart) Independence Day.
Oskar kom fram till att hans favvokatastroffilmer är Titanic och Wall-E.

Vi har lite olika åsikter om hur man definierar genren. Jag tycker att handlingen ska kretsa kring ett till synes oövervinnerligt hot mot hela världen; epidemier, naturkatastrofer, utomjordingar, zombies.
Oskar tycker att det räcker med att något lite vadsomhelst går åt helvete.


Sen har jag skrivit en 700-ords essay på sammanlagt två timmar. Kursare har frågat mig i ett par dagar nu hur det går med den där uppsatsen, och jag har unvikande svarat "jo fan, det går bra" och menat "jag har inte börjat än, men jag har tänkt börja flera gånger".

Nu är den klar...


...och jag ska skärpa mig.


(För övrigt är det bara tisdag, men jag och Oskar har ändå ätit tre sorters ost och en fryst tårta.)

Resumé

21.09

Detta har hänt:

• Vi har flyttat. Till ett av de där nybyggda höghusen i ekonomikumparken. Man bokar tvättstuga med en touchscreen-dator i trapphuset. Ibland känner jag mig liksom inte tillräckligt uppklädd för att bo här. (men jag trivs faktiskt ypperligt)
• Jag har inlett no-more-jeans-projektet, och har därför nu nästan alltid kjol (avskyr de där fettbullarna som liksom svämmar över ovanför linningen på höfterna som gör att man ser fet ut FAST MAN INTE ÄR DET, MAN ÄR EN STILIGT KURVIG KVINNA OCH DET ÄR JEANSEN DET ÄR FEL PÅ)
• Har sett Antichrist och blev lite sur på mig själv när jag märkte hur bra jag tyckte den var (är jag pervers, sadistisk eller pretto; och vilket är värst?)
• Har brutit ihop under sista veckan på seminariet, fått tillbaka magkatarren, bara för att snabbt som attan repa mig alldeles och producera en 3245-ords hemtenta på två dagar...
• ...som tydligen var bra - hej VG nummer 3.
• Genomfört tre timmar omtenta. Kuggade förmodligen.
• Börjat läsa engelska och är sprudlande lycklig över detta...
• ...men jag tror Oskar blir trött för jag har börjat typ blanda in engelska ord i mitt vardagstal, vilket förmodligen är extremt osexigt.
• Hittat Perfekta Fikat (sökandet efter den Heliga Graal är över): varm choklad med vispgrädde + sirapskaka = 47 kronor. Tack Storken!

Så. Nu kan jag sparka lite liv i den här bloggen igen.

interlude.

15.22

Dog of the day:

Mr. Giggles!



see more Epic Fails

Stay tuned för vidare info om vad jag sysslar med nuförtiden.