Att göra precis allt utom att skriva ett PM.

Mitt nya projekt är att acceptera mig själv som mellanmjölk.

Jag tänkte på det idag, medan jag fick en grundlig utläggning av Knowitall's tidigare liv och leverne (spännande, spännande), att jag får tamejsatan ta och komma ner på jorden nångång. Komma över det här tonårsbehovet att vara bäst på nånting.

(Bättre än andra?)

Jag är inte supersmart, jag är inte supersnygg, jag är inte supervärldsvan och jag är faktiskt inte supersnäll heller (trodde nån det?), och okej då, jag tar väl det då.
Och jag kanske inte ens är världens medelmåtta, jag kanske till och med är röd mjölk inom vissa aspekter, men fan vet att jag är varken grapefruktjuice eller absolut vodka, hur mycket jag än skulle försöka.

Jag släpper det då. Sväljer stoltheten. Kapitulerar.

Förhoppningsvis leder det till att jag, vips, plötsligt producerar det där PM:et som bara känns fullkomligt omöjligt just nu.
(Hur kan jag lämna in en uppgift utan att ha uppnått perfektion?
Men hur kan jag uppnå perfektion när jag inte fattar varesej instruktionerna eller syftet med fanskapet, och än mindre är det minsta intresserad över huvud taget?)

Kan det vara så att en av mina största läxor i livet blir att, för första gången, lämna in något halvdant?
Mycket möjligt, mycket möjligt. Kanske blir jag en bättre människa på kuppen. You never know.
Men förmodligen fortsätter jag vara ungefär precis som jag är nu. No alarms and no surprises.


Oskar tycker att jag är bäst i alla fall. Trots mellanmjölken.
Come orakade ben, grava humörsvängningar, taskig morgonandedräkt, för långa naglar, snarkningar och tröttsamt politiskt korrekta åsikter.
Kanske inte"trots". Kanske "med anledning av".
Ja.
Och då tar jag min nya roll med glädje.





Fast han skulle nog uppskatta om jag vore lite bättre på att diska.

Att kugga en tenta och starta en blogg.

Okej.

Jag är sjutton år och sitter på den snuskiga röda heltäckningsmattan i min källare tillsammans med M1, kanske också M2, och vi har snott en flaska gin från morfar och mormors matförråd (den ligger faktiskt fortfarande kvar därnere, undangömd bakom ett gäng kartonger och pappkassar fulla med sånt där som man inte vill slänga utan väljer att förvara just i en källare med snuskig röd heltäckningsmatta - men nu är flaskan förstås tom).

Vi lyssnar på Liam Lynch, Nationalteatern - och så småningom också Äppelkarters. Hata alla studenter. Jag har lärt M1 och M2 texten.

"JAG HAR INGET KÅRLEG, OCH JAG HAR INTE FYLLT ARTON ÄN"

(Jag drar säkert "skjut lill-babs-anekdoten för sjuttonde gången också, men det är en annan historia.)

Vi spyr galla över Uppsala, världens jävla lilla skitstad som utger sig för att vara världsmetropol, men som egentligen är så oändligt liten att alla egentligen känner varandra - åtminstone alla sjuttonåringar med stulna spritflaskor i unkna källare - och ingenting är någonsin särskilt överraskande.
Värst är studenterna. Uppblåsta, självbelåtna varelser utan cykelvett som tror att de äger stan, och på ett sätt har de ju rätt i det, eftersom de har tillgång till den på ett helt annat sätt. Vilket förstås är extremt orättvist.

"DET ÄR NÅNTING SOM ÄR FEL, OCH JAG VET VAD"

Och aldrig, aldrig någonsin ska vi inrätta oss i systemet. Vi ska inte ens bli kvar i Uppsala. M1 ska utomlands, M2 ska vart som helst bara hon slipper ha det som hon har det nu, och jag ska till scenskolan. Och någonstans där ska liksom livet börja.




Det har gått sex år. Jag har irrat runt i Sverige, hittat Oskar och flyttat tillbaka. Jag bor 1.3 kilometer från mina föräldrar (samt heltäckningsmattan). Jag är student. Jag är lärarstudent. Utan cykelvett.
Jag finner det lustigt.

Jag upplever Uppsala utifrån parallella perspektiv. Jag har mina före-ögon och mina efter-ögon. Som två separata bildskärmar, med olika skärpa och färg.





Dessutom tyckte Tess att det var dags att ta upp bloggandet.


http://hem.bredband.net/appelkarters/mp3.html