å andra sidan.

13.21

När jag cyklade in på uppfarten till vårt hus så stötte jag på Oskar som var på väg till sin föreläsning, PINIGT för jag satt och jättesjöng på Cry To Me med Solomon Burke (visst är det Solomon Burke?), och Oskar vet att jag sjunger när jag cyklar, det har jag berättat för honom en massa gånger, men han tror aldrig riktigt sina öron.

Men när ska man sjunga annars liksom? Står jag still på en plats så kommer ju folk kunna koppla vem det är som sjunger. Men susar jag förbi på en cykel kan jag hoppas att de inte hinner reflektera över det hela.

När jag bodde hemma hos mamma och pappa var det bättre, för ibland när alla var på jobbet eller i skolan så kunde det bli så att jag var alldeles ensam i det där stora stora huset och jag kunde vråla hur mycket jag ville, och kände jag mig extra blyg gick det till och med att ställa sig i den skyddsrumsinspirerade källaren och tralla.

Fast där spökade det.
Nä förresten, felaktig användning av preteritum.
Där SPÖKAR det.


In an unrelated note, tack till J som är nykär och sprudlande glad och har fått mig på stört bra humör bara därför.

ni kan faktiskt inte mena allvar.

02.01

Jag tänkte säga att jag inte finner ord. Men ord kommer till mig.

Jag satt igenom hela valvakan med mamma och pappa, stirrade mig blind på den där tv-skärmen, hörde i princip inte vad någon sa, var bara helt fixerad av procenten i botten av bilden, mest av allt siffrorna näst längst till höger.

Och det var faktiskt som att tiden inte riktigt gick som vanligt. Jag minns att jag satte mig i den där fåtöljen nån gång vid halv nio. Jag hade blocket, pennan och Slaughterhouse Five i knät, tänkte att jag kan göra två saker samtidigt, och aldrig att jag orkar kolla på en hel valvaka.

Jag tog en titt på skärmen. Och nånstans där startar liksom ett hålrum i tiden. Jag kan ha suttit där i två minuter. Jag kan ha suttit där i två år. Det var som att sitta i ett svart hål.

När den odefinierbara stunden hade gått, och det plötsligt var natt, ringde Oskar och sa hej och undrade när jag skulle komma hem och jag sa att jag har inte ens börjat skriva på min uppsats som ska vara inne imorgon, så jag kommer nog inte hem, jag sover nog inte inatt. Jag bet och bet och bet i underläppen, spände halsen, vägrade släppa upp den där stora svidande klumpen, kände att om jag gör det tar den över, den äter upp mig, den tränger undan mig, den gräver ner mig.
"Det ser inte ljust ut", säger Oskar.
"Nä", säger jag och småskrattar klumpen längre ner i halsen, men den är envis. "Det är ungefär så illa som det bara kunde bli."
"Mm."

Och jag får en plötsligt lust att säga åt honom att jag älskar honom, jag älskar honom över allt annat och vad som än händer kommer jag alltid att älska honom.
Ungefär som om jorden höll på att gå under. Ungefär som om allt var slut nu.

Och jag borde verkligen sätta igång med den där uppsatsen. Men nånting i mig säger "varför då?" "Varför nånting?"

Klumpen igen. Jag snor en till av pappas sockerfria halstabletter, den femte för idag, färgar klumpen gul, smaksätter den med citron och menthol och aspartan.

Jag kan inte sätta ord på hur jag känner, hur jag mår. Kan inte hitta en låt om det. Inte ett enda lämpligt citat. Det är som att såhär har ingen någonsin känt förut. Fast det är ju bara löjligt.

Jag visste ju mycket väl att det var det här som skulle hända. Men jag visste inte att det var såhär jag skulle reagera, att det skulle gripa tag i mig på det här viset, skaka om min världsbild så i grunden.

Och man ska uppskatta att folk tycker olika, för skulle inte världen vara hemskt tråkig om alla tyckte som jag?
Men ikväll uppskattar jag det inte ett jävla dugg. Ikväll är jag så fruktansvärt besviken, men faktiskt först och främst alldeles hänförd, av hur människor tänker. Vilka de tänker på. Vad de prioriterar. Vad de tycker är viktigt och bra och eftersträvansvärt.
Och vad som är mindre viktigt.

Jag har nog inte riktigt på fullaste allvar förstått att det är så. Att mitt tankesätt idag är mer ovanligt än det andra, det obegripliga.
Att mitt tankesätt är mer ovanligt än till och med Sverigedemokraternas tankesätt.

Det jag känner är nog... häpnad. Fullkomlig jävla häpnad.







Jag hade ingen jävla aning.