jag, oskar, vinet, idolfinalen, vattenpipan.

22.09

Dagens Oskar:

*gräver mellan soffkuddarna*

- Oj, där var det en strumpa.

*stoppar ner strumpan igen*



















Du är ju inte helt klok i huvet.

jul med jackson 5.

16.32

Ikväll är det glöggprovning. Kanske första steget till att ta över en sann Berlinsk tradition.
Därmed är julen inledd.

Igår var det vinter. När jag vaknade låg dimman så tät att toppen på flaggstången vid Biomedicum var osynlig, och hela landskapet såg liksom ut som i Day after Tomorrow, med ett tunt vitt rimfrostlager över precis allting.
Jag hade till och med cykelhjälm.
(Jag tänkte att okej, nu är jag en geek, men så klumpig som jag är kommer jag hinna slå ihjäl mig minst fyra gånger på vägen till skolan.)

Döm om min förvåning och besvikelse när jag kom ut imorse och det var höst igen. Grå regnhöst. Jag som klätt mig varmt och var redo för en lång, kall och farlig cykeltur.
Jag svettades som en gris hela vägen, och cykelhjälmen fick skämmas på pakethållaren.



Men eftersom julen är inledd (trots jävlapissåskitväder):
här kommer min lilla jultradition som jag sysslat med sen jag var femton.




Tommy Körberg, eat your heart out.

fierce, fabolous and flawless.

14.09


Saker som hände igår:

• Jag kom nånvart med minirapporten (även om det tog till 3 på morgonen).




• Jag och Oskar hittade en mystisk toalett nere i tvättstugan som det var lite bajs på.




• Jag gjorde broccolisoppa som såg ut som ett träsk.




• Fel lucia vann.




• Oskar kom, helt out of the blue, med en tallrik apelsinskivor som han skurit bort allt det vita ifrån, typ som tv-kockar brukar göra, och det var gott.




• Jag såg tre south park-avsnitt som jag redan sett. Nyligen. Sen såg jag reprisen av samma avsnitt fem timmar senare.




• Jag bestämde att våra julklappar i år ska slås in i svart, grönt och silver (Oskar blev väldigt entusiastisk. "Gör vad du vill men blanda inte in mig" sa han).

• Det kom hit renoveringssnubbar, såna där i blåkläder-brallor och reflexjackor, och en av dem såg ut precis som Renfield i Bram Stokers Dracula och luktade gamla strumpor.

kompis hur ska du vinna?

22.15

Idag har jag varit förlovad i två år.

Jag såg nog det som en ursäkt att slänga bort en hel dag på... vadå?

Men gud, vad har jag gjort idag?

Jag har duschat, lagat nudelsoppa till Oskar som kom hem på lunchen (jag är en sån hemmafru), cyklat ner på stan och köpt en ram på Gallerix, cyklat hem (här vill jag gärna betona att det regnade hela tiden), pysslat in Oskars BKO-plektrum i ramen, utbytt presenter, gråtit lite (för sån är jag), cyklat hem till mamma och hämtat köttfärspaj (som var så makalöst god att mitt nya ta-mindre-portioner-projekt sket sig fullständigt), skurat och diskat.

Titta. Jag har gjort lite idag.
Inget av det jag borde göra.
Men skönt att se att jag inte är lika lat som jag tror.



Å andra sidan såg jag tre south park-avsnitt som jag redan sett. Nyligen.

Men fan. Hur svårt kan det vara att skriva en minirapport? Fixar väl jag. Bit av tårta.




När jag gick på toa häromdagen tog jag med närmaste bok från bokhyllan och återupptäckte därmed Daniel.



Och det var trevligt.









(Vill förresten bara säga att jag har fått rosor idag. Röda rosor. Me like.)

My heart belongs to daddy.

Jag har haft en heldag med pappa.

Jag skulle plugga egentligen. Jag prioriterade.

Vi har köpt dammsugare och ätit räkomelett och tittat på dansbandskampen och ätit chips och tittat på fyra bröllop och en begravning (pappa gillar inte film i allmänhet men han skrattar åt torr brittisk humor) och ätit haribo-godis och sen har vi druckit whiskey och blivit sådär precis-på-gränsen-tipsy, sådär så man börjar prata jäkligt seriöst om jäkligt konstiga saker (vi diskuterade kvinnor och krukväxter), sen nyktrade vi till och jag fick ge Roxie kvällsleverpastejen (ärofylld uppgift) och sen cyklade jag hem.

Nej som sagt, det gick inge bra med plugget. Jag prioriterade.

Hjärta pappa.

Att tycka att Love Action är världens bästa partylåt fastän David inte fattar det.

Sitter av nån underlig tvångsmässig anledning och kollar igenom alla UNT:s luciakandidater för i år, och konstaterar krasst och kaxigt att jag hellre har en ful röst men sjunger rent, än har en vacker röst men sjunger falskt åt satan.

Mamma pratade vartenda år förut om att hon skulle anmäla mig till luciatjofräset, och jag sa alltid lika vasst och surt till henne (gud förlåt mamma) att det fick hon absolut inte, gud vad töntigt och aldrig i livet att jag skulle ställa upp. Sen gick jag, nån månad senare, förbi glasdörrarna vid S:T Per-gallerian, där fotona på alla leende långhåriga kandidater satt uppe, och ångrade mig bittert.
Gud jag har varit ett sånt fjortissvin.

Men nu är jag snäll och trevlig!

(Jag vart faktiskt lucia i ettan på folkhögskolan. Fast det var mest konstigt. Jag stod där med händerna pressade mot varandra och hade handsvett, kände stearinet droppa mot näsduken på huvudet och undrade var jag skulle göra av mig själv, för man kan ju inte stå och fånle, men inte kan man se sur och allvarlig ut heller, så jag dumflinade mig igenom ett helt luciaframträdande. Och sen grät pappa.)

Nu har jag bestämt mig! Det blir nummer fjorton, som sjunger renast och pratar minst spydigt. Hon verkar inte überkristen heller. Yay.


Imorrn ska jag jobba supereffektivt med min minirapport. You'll see.







Dagens Oskar:

O: Lena, vad heter han den där gubben med akustisk gitarr? Han som gör jättedålig musik?
L: Vem?
O: Jomen han som ser sådär äcklig och smutsig ut.
L: Lars Winnerbäck?
O: Just ja, han. Fan vad han suger.

Att göra precis allt utom att skriva ett PM.

Mitt nya projekt är att acceptera mig själv som mellanmjölk.

Jag tänkte på det idag, medan jag fick en grundlig utläggning av Knowitall's tidigare liv och leverne (spännande, spännande), att jag får tamejsatan ta och komma ner på jorden nångång. Komma över det här tonårsbehovet att vara bäst på nånting.

(Bättre än andra?)

Jag är inte supersmart, jag är inte supersnygg, jag är inte supervärldsvan och jag är faktiskt inte supersnäll heller (trodde nån det?), och okej då, jag tar väl det då.
Och jag kanske inte ens är världens medelmåtta, jag kanske till och med är röd mjölk inom vissa aspekter, men fan vet att jag är varken grapefruktjuice eller absolut vodka, hur mycket jag än skulle försöka.

Jag släpper det då. Sväljer stoltheten. Kapitulerar.

Förhoppningsvis leder det till att jag, vips, plötsligt producerar det där PM:et som bara känns fullkomligt omöjligt just nu.
(Hur kan jag lämna in en uppgift utan att ha uppnått perfektion?
Men hur kan jag uppnå perfektion när jag inte fattar varesej instruktionerna eller syftet med fanskapet, och än mindre är det minsta intresserad över huvud taget?)

Kan det vara så att en av mina största läxor i livet blir att, för första gången, lämna in något halvdant?
Mycket möjligt, mycket möjligt. Kanske blir jag en bättre människa på kuppen. You never know.
Men förmodligen fortsätter jag vara ungefär precis som jag är nu. No alarms and no surprises.


Oskar tycker att jag är bäst i alla fall. Trots mellanmjölken.
Come orakade ben, grava humörsvängningar, taskig morgonandedräkt, för långa naglar, snarkningar och tröttsamt politiskt korrekta åsikter.
Kanske inte"trots". Kanske "med anledning av".
Ja.
Och då tar jag min nya roll med glädje.





Fast han skulle nog uppskatta om jag vore lite bättre på att diska.

Att kugga en tenta och starta en blogg.

Okej.

Jag är sjutton år och sitter på den snuskiga röda heltäckningsmattan i min källare tillsammans med M1, kanske också M2, och vi har snott en flaska gin från morfar och mormors matförråd (den ligger faktiskt fortfarande kvar därnere, undangömd bakom ett gäng kartonger och pappkassar fulla med sånt där som man inte vill slänga utan väljer att förvara just i en källare med snuskig röd heltäckningsmatta - men nu är flaskan förstås tom).

Vi lyssnar på Liam Lynch, Nationalteatern - och så småningom också Äppelkarters. Hata alla studenter. Jag har lärt M1 och M2 texten.

"JAG HAR INGET KÅRLEG, OCH JAG HAR INTE FYLLT ARTON ÄN"

(Jag drar säkert "skjut lill-babs-anekdoten för sjuttonde gången också, men det är en annan historia.)

Vi spyr galla över Uppsala, världens jävla lilla skitstad som utger sig för att vara världsmetropol, men som egentligen är så oändligt liten att alla egentligen känner varandra - åtminstone alla sjuttonåringar med stulna spritflaskor i unkna källare - och ingenting är någonsin särskilt överraskande.
Värst är studenterna. Uppblåsta, självbelåtna varelser utan cykelvett som tror att de äger stan, och på ett sätt har de ju rätt i det, eftersom de har tillgång till den på ett helt annat sätt. Vilket förstås är extremt orättvist.

"DET ÄR NÅNTING SOM ÄR FEL, OCH JAG VET VAD"

Och aldrig, aldrig någonsin ska vi inrätta oss i systemet. Vi ska inte ens bli kvar i Uppsala. M1 ska utomlands, M2 ska vart som helst bara hon slipper ha det som hon har det nu, och jag ska till scenskolan. Och någonstans där ska liksom livet börja.




Det har gått sex år. Jag har irrat runt i Sverige, hittat Oskar och flyttat tillbaka. Jag bor 1.3 kilometer från mina föräldrar (samt heltäckningsmattan). Jag är student. Jag är lärarstudent. Utan cykelvett.
Jag finner det lustigt.

Jag upplever Uppsala utifrån parallella perspektiv. Jag har mina före-ögon och mina efter-ögon. Som två separata bildskärmar, med olika skärpa och färg.





Dessutom tyckte Tess att det var dags att ta upp bloggandet.


http://hem.bredband.net/appelkarters/mp3.html