mocca.

00.06

Jag har rosé-/popcornkväll med Oskar och J. Och det rockar. Min mage är idel popcorn och snusfyllan är bästa fyllan. I LOVE IT.

"va fan gör din flickvän här?"

21.53

Jag undrar varför det är så.

Det kanske är så åt båda hållen. Inte bara så att jag är ett bihang i sällskap där min pojkvän är den bekanta. Kanske är det så också när ett gäng fnittriga tjejkompisar of mine har samlats runt köksbordet. Kanske är Oskar en alien då.

Varför är någons respektive endast någons respektive?

Visst finns det undantag. Men om man funderar, är det inte så att om nån har med sig pojk-/flickvän till en fest/middag/övrig tillställning så blir personen i fråga verkligen först och främst behandlad som en respektive, snarare än som en allmän ny person att lära känna.

Är det nån form av underlig respekt?

Är det nån form av blyghet?
Är det nån slags känsla av "dig känner jag nog redan"?

Är det nån slags känsla av "dig behöver jag inte lära känna"?

Jag kan bli provocerad. Men sen kan jag fundera. Hur agerade jag själv sist jag träffade någons nya pojkvän? Och, sad to say, jag måste erkänna att jag var smått reserverad. Nästan undvikande. Tills han tog nåt slags första steg till kommunikation.

Varför i hela friden gjorde jag så??

Varför gör vi så?

Det känns stenålder. Primitiv mekanism.

Okej, vi gör en deal. Ni ger fan i det där i framtiden, så ger jag också fan i det där i framtiden. En person är en person. I alla fall tills man lärt känna varandra.

one, two, three, four, five, six, seven, eight and nine...

12.17

Oskar kommer hem imorgon.

So that's good.

Det innebär att jag måste ta tag i mitt liv litegrann och göra lägenheten beboelig igen. Fast så mycket stökade jag faktiskt inte ner den här gången. Eller jo, det gjorde jag, men jag vart tvungen att städa upp eftersom vänner K och S+boyfriend kom och hälsade på.

Fast jag måste erkänna att ett ganska stort parti böcker sparkades in under sängen i lätt panik.

Jag har fortfarande inte hämtat mig från den kvällen btw. Förfest här och sen bryggan, och det var bara hemsk trevligt och jag hade jättekul. Sjukt bra kväll.

Men igår hann klockan bli åtminstone tre innan jag var någotsånär människa igen. Helt utraderad dag. Jag åt en påse chips och spaghetti med ketchup.

En gång i tiden åkte man på festivaler å så. Höll igång fyra dagar i rad. Utan problem. Levde på burkmajs och falu rågrut.

Den tiden är förbi.

Oh sweet sixteen, you're lost and gone forever.

Fast ska jag vara ärlig saknar jag det inte alls. Inte ett jävla dugg faktiskt. Jag är fullkomligt pleased med hur det är nuförtiden.

Fastän alla mina kursare är yngre än jag.

Jag har på känn att än är jag inte gammal.