å andra sidan.

13.21

När jag cyklade in på uppfarten till vårt hus så stötte jag på Oskar som var på väg till sin föreläsning, PINIGT för jag satt och jättesjöng på Cry To Me med Solomon Burke (visst är det Solomon Burke?), och Oskar vet att jag sjunger när jag cyklar, det har jag berättat för honom en massa gånger, men han tror aldrig riktigt sina öron.

Men när ska man sjunga annars liksom? Står jag still på en plats så kommer ju folk kunna koppla vem det är som sjunger. Men susar jag förbi på en cykel kan jag hoppas att de inte hinner reflektera över det hela.

När jag bodde hemma hos mamma och pappa var det bättre, för ibland när alla var på jobbet eller i skolan så kunde det bli så att jag var alldeles ensam i det där stora stora huset och jag kunde vråla hur mycket jag ville, och kände jag mig extra blyg gick det till och med att ställa sig i den skyddsrumsinspirerade källaren och tralla.

Fast där spökade det.
Nä förresten, felaktig användning av preteritum.
Där SPÖKAR det.


In an unrelated note, tack till J som är nykär och sprudlande glad och har fått mig på stört bra humör bara därför.

ni kan faktiskt inte mena allvar.

02.01

Jag tänkte säga att jag inte finner ord. Men ord kommer till mig.

Jag satt igenom hela valvakan med mamma och pappa, stirrade mig blind på den där tv-skärmen, hörde i princip inte vad någon sa, var bara helt fixerad av procenten i botten av bilden, mest av allt siffrorna näst längst till höger.

Och det var faktiskt som att tiden inte riktigt gick som vanligt. Jag minns att jag satte mig i den där fåtöljen nån gång vid halv nio. Jag hade blocket, pennan och Slaughterhouse Five i knät, tänkte att jag kan göra två saker samtidigt, och aldrig att jag orkar kolla på en hel valvaka.

Jag tog en titt på skärmen. Och nånstans där startar liksom ett hålrum i tiden. Jag kan ha suttit där i två minuter. Jag kan ha suttit där i två år. Det var som att sitta i ett svart hål.

När den odefinierbara stunden hade gått, och det plötsligt var natt, ringde Oskar och sa hej och undrade när jag skulle komma hem och jag sa att jag har inte ens börjat skriva på min uppsats som ska vara inne imorgon, så jag kommer nog inte hem, jag sover nog inte inatt. Jag bet och bet och bet i underläppen, spände halsen, vägrade släppa upp den där stora svidande klumpen, kände att om jag gör det tar den över, den äter upp mig, den tränger undan mig, den gräver ner mig.
"Det ser inte ljust ut", säger Oskar.
"Nä", säger jag och småskrattar klumpen längre ner i halsen, men den är envis. "Det är ungefär så illa som det bara kunde bli."
"Mm."

Och jag får en plötsligt lust att säga åt honom att jag älskar honom, jag älskar honom över allt annat och vad som än händer kommer jag alltid att älska honom.
Ungefär som om jorden höll på att gå under. Ungefär som om allt var slut nu.

Och jag borde verkligen sätta igång med den där uppsatsen. Men nånting i mig säger "varför då?" "Varför nånting?"

Klumpen igen. Jag snor en till av pappas sockerfria halstabletter, den femte för idag, färgar klumpen gul, smaksätter den med citron och menthol och aspartan.

Jag kan inte sätta ord på hur jag känner, hur jag mår. Kan inte hitta en låt om det. Inte ett enda lämpligt citat. Det är som att såhär har ingen någonsin känt förut. Fast det är ju bara löjligt.

Jag visste ju mycket väl att det var det här som skulle hända. Men jag visste inte att det var såhär jag skulle reagera, att det skulle gripa tag i mig på det här viset, skaka om min världsbild så i grunden.

Och man ska uppskatta att folk tycker olika, för skulle inte världen vara hemskt tråkig om alla tyckte som jag?
Men ikväll uppskattar jag det inte ett jävla dugg. Ikväll är jag så fruktansvärt besviken, men faktiskt först och främst alldeles hänförd, av hur människor tänker. Vilka de tänker på. Vad de prioriterar. Vad de tycker är viktigt och bra och eftersträvansvärt.
Och vad som är mindre viktigt.

Jag har nog inte riktigt på fullaste allvar förstått att det är så. Att mitt tankesätt idag är mer ovanligt än det andra, det obegripliga.
Att mitt tankesätt är mer ovanligt än till och med Sverigedemokraternas tankesätt.

Det jag känner är nog... häpnad. Fullkomlig jävla häpnad.







Jag hade ingen jävla aning.

mocca.

00.06

Jag har rosé-/popcornkväll med Oskar och J. Och det rockar. Min mage är idel popcorn och snusfyllan är bästa fyllan. I LOVE IT.

"va fan gör din flickvän här?"

21.53

Jag undrar varför det är så.

Det kanske är så åt båda hållen. Inte bara så att jag är ett bihang i sällskap där min pojkvän är den bekanta. Kanske är det så också när ett gäng fnittriga tjejkompisar of mine har samlats runt köksbordet. Kanske är Oskar en alien då.

Varför är någons respektive endast någons respektive?

Visst finns det undantag. Men om man funderar, är det inte så att om nån har med sig pojk-/flickvän till en fest/middag/övrig tillställning så blir personen i fråga verkligen först och främst behandlad som en respektive, snarare än som en allmän ny person att lära känna.

Är det nån form av underlig respekt?

Är det nån form av blyghet?
Är det nån slags känsla av "dig känner jag nog redan"?

Är det nån slags känsla av "dig behöver jag inte lära känna"?

Jag kan bli provocerad. Men sen kan jag fundera. Hur agerade jag själv sist jag träffade någons nya pojkvän? Och, sad to say, jag måste erkänna att jag var smått reserverad. Nästan undvikande. Tills han tog nåt slags första steg till kommunikation.

Varför i hela friden gjorde jag så??

Varför gör vi så?

Det känns stenålder. Primitiv mekanism.

Okej, vi gör en deal. Ni ger fan i det där i framtiden, så ger jag också fan i det där i framtiden. En person är en person. I alla fall tills man lärt känna varandra.

one, two, three, four, five, six, seven, eight and nine...

12.17

Oskar kommer hem imorgon.

So that's good.

Det innebär att jag måste ta tag i mitt liv litegrann och göra lägenheten beboelig igen. Fast så mycket stökade jag faktiskt inte ner den här gången. Eller jo, det gjorde jag, men jag vart tvungen att städa upp eftersom vänner K och S+boyfriend kom och hälsade på.

Fast jag måste erkänna att ett ganska stort parti böcker sparkades in under sängen i lätt panik.

Jag har fortfarande inte hämtat mig från den kvällen btw. Förfest här och sen bryggan, och det var bara hemsk trevligt och jag hade jättekul. Sjukt bra kväll.

Men igår hann klockan bli åtminstone tre innan jag var någotsånär människa igen. Helt utraderad dag. Jag åt en påse chips och spaghetti med ketchup.

En gång i tiden åkte man på festivaler å så. Höll igång fyra dagar i rad. Utan problem. Levde på burkmajs och falu rågrut.

Den tiden är förbi.

Oh sweet sixteen, you're lost and gone forever.

Fast ska jag vara ärlig saknar jag det inte alls. Inte ett jävla dugg faktiskt. Jag är fullkomligt pleased med hur det är nuförtiden.

Fastän alla mina kursare är yngre än jag.

Jag har på känn att än är jag inte gammal.

aldrig riktigt slut.

22.43

Vet ni vad jag gör?

Jag sitter och smyglyssnar på Winnerbäck.

Ja jag vet det är fullkomligt fruktansvärt, jag HATAR ju Winnerbäck, och av alla människor jag trivs med att sitta och driva med och hacka på så är han min absoluta favorit.

Och här sitter jag och lyssnar på Kom Änglar.

Fast det är lite intressant.

Jag tror det råkade bli så för att jag drömde om gamla historier inatt. Om gymnasieromanser på dagisnivå som bara gick fel och blev konstigt. Och Lasse var liksom med på ett hörn överallt.

Jag minns hur jag satt framför datorn med WMP och alla låtar jag laddat ner från Kazaa, och klockan blev ett blev två blev tre blev fyra... Och mamma och pappa hade gått och lagt sig, och jag var alldeles själv med dataskärmen och dramatiska egocentriska musiken och han satte ord på allt jag kände.

I gymnasiet finns det ingen som förstår dig. Utom möjligtvis Lasse Winnerbäck.

Gud vad man grävde ner sig i saker och ting i just de tonårsåren, liksom levde i en fantasivärld uppbyggd av låttexter, ackordföljder och filmrepliker.

Eller var det bara jag?

Kompis A, som alltid varit hjärtlöst ärlig (om nästan allt) sa till mig en gång att jag ville leva som i en film, och jag blev skitsur.

Men han hade ju fullkomligt rätt.

Nu kan jag lyssna på Winnerbäck utan att liksom vältra mig i sorger, utan att (bestämma mig för att) känna igen mig i vartenda ord, och jag hör ju. Det är ganska dåligt faktiskt. Men det hade ju betydelse en gång i tiden. Och jag kan le åt det.

Ja gud, vad ska man annars göra?

Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp.

Big spender

22.02

Lustig grej när jag gick nedför Rackarbergsgatan på väg hemåt. Jag skulle vissla lite sådär på måfå som man gör ibland när man är ensam och har tråkigt, och när jag hade visslat ett par sekunder så märkte jag vilken melodi det var.

Internationalen.

(Hur röd får man bli)

Idag har jag shoppat bara till mig själv, alldeles själv.

Det var jättestressigt. Lynchstämning nere på stan, när alla affärer har minst halva priset på typ allt. Jag har knuffats och buffats och slitit i kläder, Ullared-style. Men två stora kassar proppfulla med nästan oförskämt snygga, äckligt billiga kläder var värda varenda svettdroppe.

New and improved Lena har bara kläder i lätta, naturliga färger, med mycket tyg och många lager. Hennes nya favoritfärger är rosa och blått. Hon undviker svart, men har börjat inse på nytt att det här med jeans faktiskt är en rätt bra grej. Så länge midjan är hög, så inte buttcracken tittar fram varje gång man sätter sig ner. Hon har smycken också förresten, för att liksom komplettera outfiten, och de här smyckena kommer inte ligga i hennes kinesiska skåp och bara mögla, utan hon kommer minsann använda dem nu när hon har köpt de för dyra tjugolappar.

New and improved Lena vill gärna får det att se ut som att hon egentligen faktiskt har råd att köpa kläder, och inte bara shoppar som besatt när en tunika kostar 50 spänn.

Fake it 'til you make it, tänker hon.