Vet ni vad jag gör?
Jag sitter och smyglyssnar på Winnerbäck.
Ja jag vet det är fullkomligt fruktansvärt, jag HATAR ju Winnerbäck, och av alla människor jag trivs med att sitta och driva med och hacka på så är han min absoluta favorit.
Och här sitter jag och lyssnar på Kom Änglar.
Fast det är lite intressant.
Jag tror det råkade bli så för att jag drömde om gamla historier inatt. Om gymnasieromanser på dagisnivå som bara gick fel och blev konstigt. Och Lasse var liksom med på ett hörn överallt.
Jag minns hur jag satt framför datorn med WMP och alla låtar jag laddat ner från Kazaa, och klockan blev ett blev två blev tre blev fyra... Och mamma och pappa hade gått och lagt sig, och jag var alldeles själv med dataskärmen och dramatiska egocentriska musiken och han satte ord på allt jag kände.
I gymnasiet finns det ingen som förstår dig. Utom möjligtvis Lasse Winnerbäck.
Gud vad man grävde ner sig i saker och ting i just de tonårsåren, liksom levde i en fantasivärld uppbyggd av låttexter, ackordföljder och filmrepliker.
Eller var det bara jag?
Kompis A, som alltid varit hjärtlöst ärlig (om nästan allt) sa till mig en gång att jag ville leva som i en film, och jag blev skitsur.
Men han hade ju fullkomligt rätt.
Nu kan jag lyssna på Winnerbäck utan att liksom vältra mig i sorger, utan att (bestämma mig för att) känna igen mig i vartenda ord, och jag hör ju. Det är ganska dåligt faktiskt. Men det hade ju betydelse en gång i tiden. Och jag kan le åt det.
Ja gud, vad ska man annars göra?
Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar