å andra sidan.

13.21

När jag cyklade in på uppfarten till vårt hus så stötte jag på Oskar som var på väg till sin föreläsning, PINIGT för jag satt och jättesjöng på Cry To Me med Solomon Burke (visst är det Solomon Burke?), och Oskar vet att jag sjunger när jag cyklar, det har jag berättat för honom en massa gånger, men han tror aldrig riktigt sina öron.

Men när ska man sjunga annars liksom? Står jag still på en plats så kommer ju folk kunna koppla vem det är som sjunger. Men susar jag förbi på en cykel kan jag hoppas att de inte hinner reflektera över det hela.

När jag bodde hemma hos mamma och pappa var det bättre, för ibland när alla var på jobbet eller i skolan så kunde det bli så att jag var alldeles ensam i det där stora stora huset och jag kunde vråla hur mycket jag ville, och kände jag mig extra blyg gick det till och med att ställa sig i den skyddsrumsinspirerade källaren och tralla.

Fast där spökade det.
Nä förresten, felaktig användning av preteritum.
Där SPÖKAR det.


In an unrelated note, tack till J som är nykär och sprudlande glad och har fått mig på stört bra humör bara därför.