Att göra precis allt utom att skriva ett PM.

Mitt nya projekt är att acceptera mig själv som mellanmjölk.

Jag tänkte på det idag, medan jag fick en grundlig utläggning av Knowitall's tidigare liv och leverne (spännande, spännande), att jag får tamejsatan ta och komma ner på jorden nångång. Komma över det här tonårsbehovet att vara bäst på nånting.

(Bättre än andra?)

Jag är inte supersmart, jag är inte supersnygg, jag är inte supervärldsvan och jag är faktiskt inte supersnäll heller (trodde nån det?), och okej då, jag tar väl det då.
Och jag kanske inte ens är världens medelmåtta, jag kanske till och med är röd mjölk inom vissa aspekter, men fan vet att jag är varken grapefruktjuice eller absolut vodka, hur mycket jag än skulle försöka.

Jag släpper det då. Sväljer stoltheten. Kapitulerar.

Förhoppningsvis leder det till att jag, vips, plötsligt producerar det där PM:et som bara känns fullkomligt omöjligt just nu.
(Hur kan jag lämna in en uppgift utan att ha uppnått perfektion?
Men hur kan jag uppnå perfektion när jag inte fattar varesej instruktionerna eller syftet med fanskapet, och än mindre är det minsta intresserad över huvud taget?)

Kan det vara så att en av mina största läxor i livet blir att, för första gången, lämna in något halvdant?
Mycket möjligt, mycket möjligt. Kanske blir jag en bättre människa på kuppen. You never know.
Men förmodligen fortsätter jag vara ungefär precis som jag är nu. No alarms and no surprises.


Oskar tycker att jag är bäst i alla fall. Trots mellanmjölken.
Come orakade ben, grava humörsvängningar, taskig morgonandedräkt, för långa naglar, snarkningar och tröttsamt politiskt korrekta åsikter.
Kanske inte"trots". Kanske "med anledning av".
Ja.
Och då tar jag min nya roll med glädje.





Fast han skulle nog uppskatta om jag vore lite bättre på att diska.